LTV, Lumbosakral övergångskota

Tor, Starcastle Hound’s Thundercloud, föddes 2002.

När han var runt 2 år ville hans ägare börja träna Agility med honom men ville först göra en HD-röntgen.

Då upptäcktes det att hans sista kota mot bäckenet hade en medium avvikelse från det normala -sakrilisation.

Ena sidan av hans bäcken var högre än den andra.

Detta var skälet till att jag började röntga mina hundar, importer och flera av de hundar jag fött upp.

Bara två (!!) av de röntgade hundarna hade helt normal sista ländkota!
Min stamtik Omni, Kristull Omniscense, var en av dem.

Bortsett från Tor, hade de andra minimala avvikelser från det normala. Så små avvikelser rapporterades aldrig vid HD-röngen. Veterinären såg dem, men informationen nådde aldrig hundens ägare. Helt enkelt för att det ansågs sakna klinisk betydelse och nämndes därför inte i utlåtandet.

Vid den här tiden var det schäfer som var den absolut vanligaste hundrasen som höftedsröntgades.
Mellan 1972 och 2003 var Lars Audell ensam som avläsare till HD-röntgen hos SKK. Samtliga röntgenplåtar passerade Audell för utvärdering.

Han måste ju ha haft enorma mängder referensmaterial att luta sig mot och jag är tacksam över att han tog sig an mitt lilla projekt att specialstudera ländkotorna hos mina Silken Windhounds. Rasen var ju inte erkänd av SKK och kunde således inte få en officiell avläsning på den tiden.

Audell kunde ju inte göra en officiell avläsning av höfterna som sådana, istället sa han:
“Höfterna är lika perfekta som jag skulle förvänta mig hos en Afghanhund”

Audell berättade att ungefär 15 procent av alla schäfrars plåtar han granskat hade samma minimala avvikelse på ländkotorna som de flesta av mina hade men att det aldrig nämndes i utlåtandet av plåtarna och därmed kände varken hundägare eller uppfödare till det.

Han var också övertygad om att det fanns en genetisk faktor men eftersom ingen i världen hade gjort något studie på LTV var nedärvningen inte känd.

Tråkigt nog har jag väl en känsla av att vi inte vet så mycket mer om genetiken idag heller…

Från röntgenplåtarna av mina egna hundar visste jag i alla fall en sak; höfterna var det inget fel på. Därom rådde inget tvivel.
Däremot var det den där sista kotan jag oroade mig för…

Under flera år försökte jag få gehör för min oro över att den sista ländkotan inte var helt normal hos många av de hundar jag röntgat.

Men ingen lyssnade, ingen brydde sig.
Inte i Sverige, inte Europa, inte i USA.

Till slut gav jag upp. Varför skulle jag anstränga mig och betala en massa för röntgen när ändå ingen brydde sig alls?

Jag slutade röntga.

Det tog flera år men sen hamnade LTV till slut på radarn, i alla fall hos vinthundsfolk. Gissningsvis spelade Finland en viktig roll. Där började bland annat en Whippetuppfödare skriva en serie riktigt bra bloggposter om LTV och Whippets.

Nu började folk reagera!

Det verkar inte finnas någon veterinär i Sverige som har specialiserat sig på just LTV, men i Norge finns det!

Veterinären och forskaren Jon Andre Berg skrev sin doktorsavhandling om LTV.
Vill du sätta dig in i LTV på djupet hittar du avhandlingen här.

Berg skrev också en artikel om LTV för den norska Whippetklubben.
Eftersom den är skriven med Whippet i åtanke kan det vara värt att läsa den artikeln med tanke på att Whippet ligger bakom Silken Windhounds..

Värt att notera:

Det finns en gammal artikel där Bonnie Dalzell (Borzoi kennel Silkenswift, USA) nämns, där hon talar om sakralisation hos Borzoi.

Sen får vi inte glömma Dr Anne Midgarden (Borzoi kenel Teine, USA) som skrev “Speed studies”, en serie i tre delar, där hon diskuterade Borzoi och avvikelser i ryggkotpelaren. Bland annat såg hon samband mellan långsamma Borzoier, och i vissa fall Borzoier som inte ville springa alls, och hundar med avvikande röntgenplåtar.

Dessvärre lyckas jag inte längre hitta dessa sidor online.

Det här förekommer inte bara hos Silken Windhounds, Whippets, och Windsprites, det finns hos Borzoi också.

Kunskapen är gammal men det känns som att världen inte varit redo för den förräns nu på senare år.