MDR1 – multi drug resistance defect

Det är allmänt känt att man inte ska behandla Sheltie, Collie och närbesläktade raser med Ivomec för att dom kan dö av det.

Allehanda idéer har florerat, som att man inte ska behandla “hundar med vita fötter”, att hundar med långa smala skallar skulle vara känsliga mot Ivomec och att vinthundar inte ska behandlas med Ivomec.

Det är dock bara skrönor.
Problemet beror på en genetisk defekt hos den gen som kallas ABCB1 och tidigare var känd som MDR1 genen.

Silken Windhounds är en av de raser där det finns bärare av en defekt muterad ABCB1 gen. Denna gen producerar P-glycoprotein, en mycket viktig komponent för hjärn-blodbarriären som ansvarar för att pumpa ut många drogsubstanser från hjärnan.

Hundar med den defekta genen kan inte pumpa ut dessa substanser ur hjärnan som de borde. Det resulterar i neurologiska effekter, kramper, koma m m. Veterinärvård krävs och alla hundar kan inte räddas.

MDR1-genen påverkar också en del inre organ. Forskning pågår kring detta på människor, som dessutom har fler varianter på MDR-problematiken än de som påvisats hos hundar. 

Farliga mediciner

Vad många inte är medvetna om är att MDR1 innebär att många fler substanser än ivermectin i Ivomec kan medföra problem och i värsta fall dödsfall.

Listan omfattar vissa kortisonpreparat, viss antibiotika, vissa morfinpreparat, hjärtmediciner, cancermediciner etc.

Har du en hund som är bärare av MDR1 ska du hålla dig uppdaterad om den senaste forskningen angående vilka preparat som är farliga, se Washington Animal Disease Diagnostic Laboratory över preparat.

Det är också ytterst viktigt att ALLTID informera alla veterinärer, alla kliniker du besöker med din hund som är bärare, om din hund är bärare.

Så länge veterinären vet om det, kan de nästan alltid hitta mediciner som är ofarliga för en hund med MDR1, men om veterinären inte känner till att hunden är bärare kan det gå illa om man har otur.

Man kan heller inte förlita sig på att “det står i journalen”. Det hjälper inte alltid för personalen på kliniken har inte alltid tid att lusläsa en journal, i synnerhet inte om det gäller något akut.

Är din hund bärare av MDR1 – tala om det vid varje veterinärbesök, för att vara på den säkra sidan.

Forskning

Silken Windhounds ingick i det ursprungliga forskningsprojektet där man lokaliserade genmarkören för MDR1 så att det sedan år 2004 finns ett test man kan göra för att se om hunden är bärare eller inte.

Testet måste väl därmed anses vara validerat för Silken Windhounds.

Mark Neff är en av forskarna som medverkat i MDR1-studien.
Det finns en gammal intervju med honom som numera bara kan ses hos Wayback Machine, men som innehåller följande intressanta text:

“Recent research has shown that a single mutated gene, unnoticed for over a century, is responsible for sensitivity to several modern medicines, ranging from ivermectin (a common ingredient in heartworm preventatives) to anticancer agents such as vincristine. These adverse drug responses can cause illness or death in the breeds that harbor the mutation.

A team of researchers led by Professor Mark Neff at UC Davis expanded the results of earlier research by demonstrating that the mutation probably originated in a single generic herding dog who lived in Great Britain in the mid-1800s.

This dog must have been a common ancestor of founding dogs for nine different breeds, all of which were found to possess the mutation. Moreover, scientists involved in this study were able to describe the frequency of the mutation in these various breeds, further defining the inherited risk of adverse drug response:

Collie (54.6%), Long-haired Whippet (41.6%), Miniature Australian Shepherd (25.9%), Silken Windhound (17.9%), McNab (17.1%), Australian Shepherd (16.6%), Shetland Sheepdog (8.4%), English Shepherd (7.1%) and the Old English Sheepdog (3.6%).”

I den ursprungliga MDR1-studien på Silken Windhound (84 hundar) identifierades 33,3 % bärare och 1,2 % affekterade hundar. Den muterade allelfrekvensen beräknades till 17,9 %

Intervju med Mark Neff, länk till Wayback Machine

När det gäller procentsatserna angivna ovan för olika raser, så är detta de siffror man kan kom fram till när den ursprungliga studien gjordes, d v s den studie som blev klar för kommersiellt bruk år 2004. Det är ett antal år sedan nu.

Genom att Silken Windhounds testas före avel för MDR1 (om inte båda föräldrarna är fria, då anses hunden vara heridärt fri, även om man rekommenderas testa oavsett, med några generationers mellanrum) och inte para bärare med bärare, så har frekvensen för MDR1 i rasen sjunkit.

Enligt rapport från Embark år 2020, då över 400 hundra Silken Windhounds hade testats, låg frekvensen på enkel-bärare på 20,4 procent och ingen hund alls som bar på dubbel uppsättning av defekten.

Enligt Embarks rapport år 2024, med över 1500 testade Silken Windhounds, låg frekvensen på 13,8 procent för enkel-bärare och mindre än 0,1 procent bärare med dubbel uppsättning av defekten.

Enligt Embarks rapport 2026 var frekvensen för enkel-bärare 12,4 procent och 0,2 procent för de med dubbel uppsättning av defekten.

Under en period av ca 25 år har alltså frekvensen i rasen sjunkit från 30 procent till straxt under 13 procent. Detta utan att behöva slå ut en stor del av populationen och därmed orsaka en flaskhals när det gäller genetisk variation, helt enkelt genom att testa hundar som går i avel och inte använda bärare med bärare.

Inga förbud, inga restriktioner. Detta har skett helt naturligt, på frivillig väg.

Test

Testet utförs enkelt av dig själv med en speciell borste (buccal swab) som du beställer från laboratoriet, denna rullas runt i munnen och skrapar av celler från kindens insida. Inget veterinärbesök behövs

Om testresultatet en dag behöver registreras hos t ex kennelklubbar, då krävs dock att du tar testet via veterinär som samtidigt intygar hundens identitet så att den uppgiften följer med till laboratoriet och sen även in på testresultatet.

Vid varje givet tillfälle får du kontrollera hur kraven ser ut för en sådan officell registrering just då.

Nedärvning

Nyare forskning har ändrat nedärvningen av MDR1 från autosomal recessiv till autosomal dominant.

Autosomalt dominant

Begreppet ”autosomalt” syftar till att det är en genetisk sjukdom som är lokaliserad till en av kromosomerna, men inte könskromosomen, i arvsmassan. Att en sjukdom är autosomalt dominant innebär att det endast krävs en mutation på en av kromosomerna i ett kromosompar (en från varje förälder) för att sjukdomen ska drabba individen. Med andra ord räcker det om endast en av föräldrarna bär anlag för sjukdomen för att deras barn ska drabbas. Huntingtons sjukdom, Marfans sjukdom och familjär hyperkolesterolemi är exempel på sådana sjukdomar.

Autosomalt recessiv

Autosomalt recessiv innebär att båda kromosomerna i ett kromosompar måste innehålla den specifika mutationen för att individen ska få sjukdomen. Detta innebär alltså att båda föräldrar måste bära anlag för sjukdomen för att föra vidare denna till barnen. Föräldrarna behöver dock inte själva vara drabbade av sjukdomen, utan kan bära anlaget på endast ena kromosomen. Albinism och cystisk fibros är exempel på sådana sjukdomar.

Vad innebär detta i praktiken? Ja, ingenting vi inte visste förut.

Vi visste att enkelbärare av MDR1 kan reagera på de farliga medicinerna men lindrigare än de som är affected, d v s har dubbla anlag. Men nu är det alltså fastslaget via forskning.

Man måste alltså betrakta en enkelbärare likadant som en affected när det gäller medicinering och de olika ämnen som är farliga för en hund med MDR1.

Man kan inte alltid vara säker på att varje veterinär vet något om MDR1, än mindre om deras nedärvning. Det blir vårt ansvar som hundägare att sätta oss in i detta och försäkra oss om att de veterinärer som behandlar våra hundar som är bärare, verkligen förstår problematiken